Utveckling har sällan varit ett så dynamiskt, fritänkande och snabbrörligt fenomen som nu. Vi har alla lärt oss massor under Corona-krisen och experimenterar för fullt med att hitta gångbara lösningar, arbetssätt och förhållningssätt i ”det nya normala”. Förändringsarbetena ökar hela tiden i antal – mycket måste ställas om och förnyas, annat måste fasas ut och avslutas. Fem generationer ska dessutom samsas under dessa nya förhållanden på arbetsmarknaden. Vi ska tillsammans hitta hur vi ska möta, leda och engagera varandra. Den som är särskilt förändringsbenägen lyckas navigera på fältet…den som inte är det får det genast svårare.
Som konsult har jag fördelen att röra mig mellan olika branscher och mellan offentlig och privat sektor. I det här blogginlägget vill jag ge dig några korta glimtar av mina personliga, nyförvärvade insikter och frågeställningar från hösten/vintern 2021.
”Levla” kompetensutveckling som företeelse och process
Vi behöver och kan lära oss mer än någonsin. Allt fler organisationer ökar sina ambitioner inom lärande och kompetensutveckling. Vilken ambitionsnivå har just din organisation jämfört med branschen i stort? Här är det viktigt att inte tappa mark – kompetensutveckling blir plötsligt ett konkurrensmedel att räkna med. Unga väljer till och med arbetsplats idag efter möjlighet att utvecklas.
Jag märker att många arbetsplatser fortfarande jobbar ineffektivt med lärande och kompetensutveckling – undermåliga möten, skickar i väg enskilda på kurs som ger liten effekt, ogenomtänkta temadagar utan uppföljning o.s.v. Tänk om vi i stället skulle lägga hållbara, integrerade strukturer för kontinuerlig reflektion och återkoppling, så att vi bygger in lärandet i var och ens vardag?!? Tänk om medarbetarnas kraft systematiskt skulle kunna användas till innovation och nytänk utifrån förståelse för kundens eller invånarens behov?!? I dessa sammanhang vill jag även framåt kunna bidra med kompetens och erfarenheter, för att kunna vara med och skapa fler sådana arbetsplatser. Här vill medarbetarna utvecklas med verksamheten och kan glädjas åt varandras framgång. Lönsamhet och hållbarhet går hand i hand.
Skapa dela-kultur på resan mot målet
Att dela med sig mellan forskningsfälten och bidra där det behövs ny kunskap känns som självklart. Men så upplever inte jag att verkligenheten ser ut tyvärr. Nu då många företag inser att de behöver bli bättre på lärande och kontaktar de pedagogiska institutionerna, verkar ointresset att möta upp näringslivet vara stort. Hörde tidigare i höst en erkänd pedagogikprofessor uttrycka sig på följande vis inför ett auditorium med hundratals yrkesaktiva; ”att stötta bolag med det, vore att göra våld på begreppet kollegialt lärande”. Det uttalandet tycker jag bekräftar hur sluten den pedagogiska sektorn är. Faktum är att de teoretiska grundpelarna för kollegialt lärande i mångt och mycket härstammar från Wengers teorier om hur det sociala lärandet sker på arbetsplatser i stort, inte specifikt i skolan. Det handlar om en slags praktikgemenskap som reglerar arbetsumgänget; vad man ska tala om, hur man ska bete sig på arbetet och hur man ska lösa de problem som finns. Frågan blir då; varför måste planering och genomförande av resan mot praktikergemenskaper ske exklusivt på arenan för skola och utbildning? Varför kan vi inte börja öppna upp mellan forskningsdisciplinerna och hjälpas åt att möta näringslivet i de nya behov som uppstår i förändringstider? Det ömsesidiga engagemanget som talas om så varmt i sammanhang som kollegialt lärande – varför kan inte det innefatta att räcka ut en hand till andra som vill förstå och lära? Kanske är det på tiden att vi som är grundande i den pedagogiska sektorn vågar ta steget och visa vad vi kan och behärskar på andra arenor än den som vi betecknar som ”vår egen”? Jag själv är övertygad om att det skulle ge enorm effekt som hade gynnat hela samhället, plus att många pedagogers potential då hade kunnat nyttjas fullt ut. Det hade även kunnat generera en kvalitetshöjning i utbildningssektorn på sikt, då nya perspektiv som förvärvats på andra ställen på arbetsmarknaden hade kunnat berika undervisningen för våra barn och unga. Här kan vi snacka lärloop! Jag tycker det är nu vi bör visa vad äkta dela-kultur och kollegialt lärande kan ge – för dig och mig, för oss på arbetsplatsen och för samhället i stort.
Investera i att vässa ditt och organisationens kunnande inom lärande
Synen på kunskap har förändrats under århundraden – från Platons absoluta kunskapsbegrepp till den postmoderna relativistiska kunskapssynen. Pedagogiska processer såsom uppfostran, undervisning och utbildning har naturligtvis följt därefter och det pedagogiska trädet (se ovan) har fått fler aktiva grenar genom åren som gått. När jag möter föreställningar där utbildning och arbete ses som skilda separata företeelser (och helst med den kronologiska ordningen utbildning först, arbete sen), kan jag inte låta bli att tänka på hur det skulle bli om vi tillsammans över gränser hade vidareutvecklat nya grenar där det kan växa ut nya löv. Tänk vad häftigt om man kunde göra det ihop utbildning-näringsliv! Sprakande, kreativt och innovativt – kanske till och med en kunskapsrevolution där vi gemensamt hittar nya progressiva lärandegrepp som kan gynna framtida generationer?!? Det är lite av en önskedröm jag går och värker på mellan varven. Kanske är det lite naivt och drömlikt…men det får gå under den klassiska devisen ”We create our tomorrows by what we dream today”.
Med det önskar jag alla samarbetspartners, kunder och andra betydelsefulla personer i mina sociala nätverk en fröjdefull jul och ett GOTT NYTT 2022!
Nytt år, nya möjligheter!
Frida Fogelmark
FRIDA Utveckling AB
